Tillbaka till den rånade giganten

"Tillbaka"?
- Jo hela min barndom och uppväxt präglades ju faktiskt av Ungdomens Röda Kors!
Vi, jag och kompisarna, var på diverse roliga läger somrarna igenom. Vi hade kurser och föreningsaktiviter om första hjälpen och internationellt engagemang och med diverse utåtriktade sociala aktiviteter varje torsdagskväll under femton års tid. Lek och allvar i samma andetag; studiecirklar och myskvällar, ragga killar och gå på argumentationsanalys, knyta makraméband och batik och samla in pengar utanför vallokaler, hålla första hjälpenkurser och ordna fester...
Högt och lågt,lättsamt och tungt. Alltid berikande! Och allteftersom började man förstå att bakom denna lustfyllda och åldersanpassade programverksamhet fanns en världsomspännande vuxenorgansiation med stor tyngd.

"Giganten"?
Jo, bland humanitära organisationer är Röda Korset unikt i både en global jämförelse såväl som i en svensk kontext. I storlek, i ålder, i seriositet, bredd och effektivitet. Ännu. Först, äldst, störst och bäst på humanitet och hjälparbete i hela världen.

Ingen annan organistion har, vad jag känner till, heller lyckats bevara sina grundvärderingar så intakta och så väl kommunicerade inåt och utåt som Röda Korset gjort. Många, många människor har nu i generationer kläm på att RK står för Humanitet, Enhet, Universalitet, Opartiskhet, Neutralitet, Självständighet och Frivillighet ända sedan åren efter slaget vid Solferino 1859. Då fick schweizaren Henry Dunant den briljanta idén om en permanent freds- och hjälporganisation. Han ville få med sig fler på att lindra och förhindra lidande och hedra människovärdet - oavsett vilken människa man är: soldat eller svart, rik eller kvinna, ansvarstagande eller katolik, skyldig eller vänsterhänt - ALLA har samma grundläggande värde som människa på jorden.

Denna uttalat egalitära värdering var lätt revolutionerande på den tiden, men tog skruv tack vare skicklig inplanering i rätt kretsar.
Alla människors lika värde var den living idea, som jag minns att ett tungt internationellt RK-seminiarium hette, som jag deltog i någon gång 1973.
Konsten att hålla viktiga och bärande idéer vid liv - det har Röda Korset klarat!

- "Rånad"?
Därför har Röda Korset också alltid varit en moraliskt rik organisation, vars rykte och åtnjutande av allmänt förtroende varit osedvanligt högt osedvanligt länge och hos osedvanligt många. Röda Korset är fint, röda korsare vill väl och Röda Korset gör faktiskt skillnad.
Det var till dem jag själv självklart satte in min gåvopeng när Haiti drabbades så grymt förra året, precis som så många andra gjorde. RK fick det högsta insamlingsresultatet för denna hjälpinsats - TROTS att organisationen året innan blev rånad på en så stor portion av sitt förtroendekapital....

För det var vad som hände. Man blev både berövad sju miljoner kronor i reda pengar och framför allt ovärderligt mycket i förlorat förtroendekapital.
Av en skruk. En förslagen och korrupt tillits-rånare.
Det handlade inte om en korrupt kultur eller att något myglande "satt i väggarna", så som det t ex gjorde i vissa kommunala förvaltningar på västkusten. Det handlade inte om skeva strukturer eller felriktade budgetposter.

Det var ett ruttet äpple som utifrån sett svärtade ner hela korgen. En bättre bild är att Röda Korset 2010 egentligen var en rånad butik där all skuld rätteligen borde hamna hos förövaren, inte hos offret.

Förhoppningsvis visar domstolsutslaget nu att RK är ett offer i detta, inte en skurk.

Det har varit och är en tuff uppgift att åter leda i bevis att RK verkligen ännu är att lita på. Några justeringar har gjorts i vissa rutiner, men framför allt infördes en ökad intern vaksamhet. 40 000 medlemmar valde tyvärr besvikna att gå tack vare den guldfebersmittades fiffel, men 11 000 kom faktiskt ändå strax tillbaka!

I den här ganska sargade gigantens famn sitter jag nu på betald arbetstid och skriver detta blogginlägg. Min privata blogg som jag missköter så, och bara luftar när det inre behovet av att kommunicera med omvärlden blir för stort. För det känns stort att vara tillbaka, stort att få jobba här och STORT det jag fått förtroendet att jobba för:

Under två och ett halvt år skall jag nämligen försöka få uppmärksamhet för svenska torstyrskadades situation och vårdbehov, för ökad finansiering av rehanbiliteringen och för allmän kunskapshöjning om denna förvånansvärt okända sak. Så okänd i vårt land att vi inte ens har ett legalistiskt regelverk mot tortyr....Mer - till och mer MYCKET mer - om detta framöver!

Måtte språkrörsvalet gå bra - för alla!

(Först Publiceradpå Newsmill 2011-03-24)


Inom miljöpartiet finns ofta stor enighet och det är också något som kännetecknat partiet alltsedan de allra första med nödvändighet turbulenta startåren. De bittra striderna man ofta återfinner i andra partier har helt enkelt uteblivit. Spänningsfältet mellan sk "realos" och "fundis", som var aktuellt under nittiotalet, var till stor del inducerat utifrån. Men inför språkrörsvalet i maj kan dolda sprickor hota bli synliga...

Självklart vill ett parti alltid i grunden komma i position att utöva makt, dvs förverkliga de oerhört avgörande idéer de står för - i (MP)s fall hållbarhet, förnybar energi, mångfald, levbart, miljövänligt och människovänligt samhälle. Samt en god portion maktkritik. Få är därför de som i grunden vill kritisera Peter och Maria för att de med efterlängtad framgång fört partiet från marginalen till det tredje största partiet till en plats synnerligen mitt i svensk politik. Många sluter således upp bakom dem och bakom hur partiet i huvudsak utvecklats. Men förutsättningarna för detta var dock att just spela på makt-pianot. Att kraftfullt sedan 2006 yrka på regeringsmedverkan, rätt eller fel. Att överge utträdeskravet från EU, nödvändig verklighetsanpassning som det var, att ingå i det rödgröna blocksamarbetet 2010, fel som det ideologiskt var. Samt att Peter och Maria faktiskt internt tog sig rätten att vara ledare.

Nu med tre år utan regeringsansvar kvar och därmed vidhängande frihet att bygga relationer och argumentera fritt, kan språkrörsvalet i maj dock bli en punkt som riskerar att spräcka den vackra miljöpartistiska enigheten.

Med den manliga sidan av språkrörskandidaterna är det inte så komplicerat; heder åt de tre som hedrar mångfalden med sin närvaro och en eloge till god argumentations förmåga och profileringsvilja från dem alla. Men Gustav Fridolin förblir ändå ett fullständigt unikum i svensk politik och det är med honom i ledande funktion det kan bli ett totalgenombrott i valet 2014. Att han inte skulle bli vald framstår som mycket osannolikt.
På kvinns-sidan är det värre för där finns motsvarande begåvning, flit, kapacitet och kommunikationsförmåga i lika rikliga mått - fast utbredda på fler alternativ. Sju mycket vackra och högkompetenta blommor i en ring har hedervärt avstått från att baktala varandra eller göra annat än tala lugnt och väl i egen sak. Så spänningen stiger; - vem skall det bli, vem kommer att få kongressens förtroende och vem kan samarbeta bäst med och komplettera Gustav bäst?

Min egen erfarenhet från språkrörstiden 1999-2002 säger mig att det avgörande är förmågan att samarbeta rören emellan och att verkligen göra så. Om rörparet gemensamt lägger strategier, delar upp jobbet och tar greppet om ledningen av partiet (oavsett om hälften av medlemmarna vidhåller att de bara skall var kommunikatörer utan maktposition) och förutsatt att det finns ett välfungerande partiapparat som stöttar båda rören, både tillsammans och var för sig- förblir språkrörsmodellen den bästa tänkbara, för (MP). Villkoret om en väloljad partiapparat är numera uppfylld på central nivå, mycket just tack vare det avgående rörparets ledarskap under tio år. Men de nya två rör - hur skall man veta att de kan samarbeta och verkligen kommer att göra det? De borde fått kandidera tillsammans i par, men det är tyvärr för långt gånget i processen. (Och att kräva av Gustav att han öppet skulle förespråka en av de sju kvinnorna skulle bli osmältbart patetiskt. )
Återstår att lita till en valberedning som har mycket integritet och förmåga till partistrategiskt tänkande.

I detta läge strax innan valberedningen skall avge sina namn, kommer en debattartikel från en grupp aktiva och prominenta miljöpartister på landets förnämsta mediala debattplats, där de för fram sina två favoritkandidater. Det slående är de tjugo undertecknarnas sammanlagda profil, som kan peka på en latent spricka i det annars så eniga och kraftfulla partiet - den mellan stad och land. Den sprickan finns ju om man tror på den. Om man håller för sant att det är inom de stora städerna som idéutveckling och framgång frodas och att de därmed är de viktigaste arenorna för påverkan, blir landsbygd och småsamhällen ointressanta. Fast det i själva verket är just där som den stora Gröna Omställningen skall ske och redan börjat ske! Dessa tjugo stadsanknutna majoritetspartister med näsa för modernitet och framgångstänkande, har alltså sagt sitt om språkrörsvalet, i praktiken om det kvinnliga. Och det är varken fel att göra så eller fel på kandidaterna.

Men om man utgår från vad Miljöpartiet strategiskt behöver möta under inför valet 2014 så bör man tänka ett varv till. Partiet måste nämligen växa även utanför städerna och utanför de akademiskt skolades krets, för att bli till ett verkligt breddparti och inte vara en klubb för de redan invigda. Partiets historiska pedagogiska uppgift återstår, nämligen att verkligen förmedla grön ideologi, som är något mer än klimat och miljö. Alltför många svenskar reagerar som ett exempel även efter Fukushima-katastroferna tyvärr med att "världen nog fortsättningsvis kommer att behöva kärnkraft, även om den är osäker"....

Miljöpartiet behöver många fler argumentationsstarka, kunniga, motiverade medlemmar och avdelningar över hela landet som klara debatter som t ex den om kärnkraft och förnybart gentemot många olika målgrupper. Behovet är sedan länge att bygga ett breddparti nedifrån där idéinnehållet kan kommuniceras inte bara på elitnivå, utan ut till varje stuga, varje litet företag, i varje by, i varje landsända. För att få en valframgång 2014 som inte bara sprider glans över partiet, utan klarar den oerhört avgörande energi- och tankeomställning som hela planeten obönhörligt står inför - behövs ett grundstarkt Miljöparti.

SLUTSATS: Ett verbalt, kvinnligt språkrör, som har stor kapacitet att samla människor runt om sig, få gehör i alla läger och över hela landet och göra de genuint gröna aspekterna gällande och tydliga finns bland de sju blommorna. Låt pläderingen ske på kongressen - men utifrån att vi skall ha ett parti med representation från och politik för hela landet och kommande nerifrån maskrosroten.

GRÖN STAD i strålningsskugga

Det känns litet kluvet att skriva en hyllning till en storstad och särskilt idag när strålningen från det ramponerade kärnkraftverket i Japan börjar sprida sig över planeten... Här är man visserligen som längst ifrån det med tre kontinenter och två världshav emellan, men det är bara EN planet, en delad atmosfär och en delad dårskap.

Jag brukar alltså inte gilla stora städer och jag brukar få ta sats och samla energi för att dyka in i dem under längre perioder. Det känns som jag just har hämtat mig från Stockholm 1999-2006. Men vännerna sa att Rio är annorlunda och jag visste att deras lya säkert skulle vara ett andningshål i sig.

Fast det visade sig att man i Rio inte behöver så många andningshål! Jag har aldrig sett en så grön storstad, inte Stockholm, grönt som det ändå är, inte Dar-es-Salaam så himla grönt som jag tyckte det var 1994-95.

Här är det stora utvuxna träd på varje gata. Överallt vilar ett grönt tak, som en tunnel att gå igenom och massor med fåglar som sjunger varje morgon och hela dagen. Några krakar hålls visserligen i bur, men de flesta är fria som just - fåglar.

Höga,gröna, tvära berg skjuter upp tvärs igenom hela stadsbilden. En av dem är den med den berömda, allt övervakande Kristusstatyn och en annan kallas "Sockertoppen" och har en svenskproducerad linbana upp.

Vidare kommer havet in och spolar in i bränning efter bränning, våg efter våg i alla vikar, laguner, bukter och havsflikar. Staden breder ut sig på längden längs en sydligt riktad kust med mindre utbredning inåt landet. Vatten från havet och grönskan från inandet möts och gör överallt atmosfären frisk och genomspolad, trots de många bilarna. Ingen stagnation, inga avgaslukter. Tack havet, tack skogen, taack frodigheten!

Om bilarna skulle gå mer på den etanol som Brasilien producerar skulle det bli ännu bättre. Nu är trafiken trots allt så stark att de som har råd - och i Brasilien finns det verkligen de som har råd!- hellre tar sin helikopter till jobbet....

Där vännernas lägehet ligger, fem kvarter från stranden Ipanema vid en liten åtrevändsgränd, är det mycket ljud. Bullerkänslig som jag är, bekommer ändå denna milda ljudmatta mig inte alls här på nionde våningen. Jag sover med öppet fönster eftersom en fläktande nattvind behövs när det är 31° på dagen. Stadens alla ljud, mest människor som hojtar och talar, fåglarna som hojtar och kvittrar och hela trafiken är lätt avskärmad och känns på något konstigt sätt bara som ett bevis på det sjudande liv som försiggår här utanför.Enbart det som också stör mig så illa hemma i Andrarum, stör mig också här; macho-mullret från de som tror att det är omanligt att sätta ljuddämpare på en MC...

Dessutom är gatorna rena! Inte ens efter en veckas karnevalsyra i varenda kvarter,
var det några skräpmassor kvar på trottoarerna! Jämför hur det ser ut i Stadsparken i Lund 1a april! Sopsorteringen är på G, i hushållen och i faktionerade avfallsbehållare på gatan, men det verkar ännu inte vara heltäckande. Jag hoppas att kanske hinna få kontakt med det stora gröna partiet här och kunna kolla av detaljer om hur det står till politiskt sådant.

Skillnaderna mellan rika och fattiga i detta land är dock stora. Promenaden i favelan och besöket hemma hos Clebers familj säger emellertid att många saker går på rätt håll, även för de fattiga: elekricitet överallt, relativt rena smågränder (se bilden ovan) och ett gradvist eliminerande av knarkbaroneras skräckvälde.
Fast crack är en dödande drog och en mental stor förorening som tyvärr flödar på Rios gator. Rika och fattiga lever mycket mer tillsammans, också det till skillnad från hur det är i många städer. På gatorna finns alla sorter, alla mindre favelas ligger insprängda överallt runt stan och de rika har inte som brukligt är, hela egna stadsdelar långt bort från alla andra.
Självklart finns det fattiga, vars liv jag inte skulle vilja byta med, men på en konferens där Cris tolkade, berättade till exempel en brasilianare till bilder om "eländet i faveln". Till sist blev han avbruten av en afrikan, som sa att mannen uppenbarligen inte visste vad "elände" var för något.
Mitt intryck var också att favelans folk var en bra bit ovanför armodsgränsen; barnen såg friska, välklädda och välnärda ut och man välkomnade gäster som t ex oss hem till sig! - Då är det inte rent armod.

På stranden och i karnevalstågen är det också en påtaglig mångfald av människor"sorter"; rika, fattiga, gamla, unga, de som bryr sig om sitt yttre och de som struntar i det, handikapade, friska (?), feta, smala, bruna, vita, mulatter - ALLA dansar med alla och på stranden blandas alla i vågorna och sanden.

Folk leker också så mycket här! Unga par kysser varandra länge och noga på gatan, gay är helt tolererat, barnen leker på gatan. I vilka städer i Sverige leker barn inne istäderna på gatan? Man leker på stranden med beachvolley och träracket, bara för glädjen att tillsammans hålla bollen igång men inte smasha ut varandra. Killar i alla åldrar leker med sina surfbrädor för att hålla balansen i vågorna. Leker med glidflyg eller strosar, joggar och promenerar.

Som pricken över i var kom känslan av tolerans, mångfald och överflöd när gick vi igår runt på botaniska trädgården. Mamma Mia vilken mängd av former, färger, växter, träd, buskar, frukter, bambus, palmer, blommor, orkidéer, insektsätare det var samlade i en alldeles lagom ordnad och lagom tuktad jättepark. Broar, fontäner, ruiner, trappor, ekotempel, en gammal krutfabrik mm var lättsamt utplacerade och dolda i grönskan litet här och där.
Jag tog massor med bilder varav i alla fall hälften blev så pass bra att de nu finns sparade i kameran och redigerade på min egen dator. (Men denna lånedator vill inte riktigt plocka upp dem alla = återkommer hemifrån med mer bildbevis hemifrån senare.)

SAMMFATTNINGSVIS: - Rio kommer väldigt nära många av mina gröna ideal i sin mångfald, livskraft, leklust, pluralism, rikedom, överflöd och tolerans för människor och djur!

Rio!

För en gångs skull; en nöjesresa!
Anders och Cris har sagt många gånger att jag skall komma över och så till sist blir det läge; den sista perioden före fastan finns tio dagar att spendera över atlanten!
Sydamerika- en nästan blind fläck i min erfarenhet,
Rio - en mytomspunnen stad,
Ipanema och Cobacabana - de mest kända stränderna inne i Rio där de också har sin lägenhet,
Fina, fina vänner att ta vara på = det måste bli av!

Jag kollar per telefon och får uppfattningen att karnevalen kommer att vara över när jag skall komma; "den slutar den 8e" säger Cris. Men när jag kommer ner visade det sig att det var det den 8 mars, inte februari, hon menade.
Så de två första kvällarna får jag bonuschansen att ändå uppleva den lokala upplagan av denna världen största party. Folk från de kvarter som vi bor på samlas på Cobacabana i gott och väl en timme innan och värmer upp med dans och öl. Sen dansar alla - ALLA - iväg. Avspänt och lugnt, men intensivt och verkligen alla sorters människor finns i tåget. Alla åldrar, alla stilar, alla som bor i närheten av De Banda Sa Ferreirra, alla turister som landat, snygga eller fula, uppklädda eller schaviga, nyktra eller fulla (fast det var ytterst få!) Jag sugs verkligen in och fötterna vill inte gå utan dansa kvarteren fram. Och i fönstren hänger de som av olika anledningar inte kan komma med ner och främst är bandet i en högtalarbil. Leendet kommer inifrån och bara växer och sitter kvar i timmar på mitt ansikte - Yippee jag fick vara med på karnevalen!

Idag onsdag kommer nyheten att vinnare i den stora sambakarnevalstävlingen här i Rio var Beija Flour/flowerkissers. I alla andra brasilianska städer firas också karneval fast med sina respektive olika upplägg. Inne i Brasilien räknas Salvdors som den viktigaste, men för resten av världen är det den här i Rio som räknas.

Tillsammans med de andra finalisterna gör de en extra parad på lördagnatt bara för att njuta. Då åker man in till centrala delarna och för ca 180Real = 700kronor får man stå på publikplats och titta på det fabulösa tåget igen med de sanslöst arbetade kostymerna och de verkliga dansarna, men då utan tävlingsmomentet. Det är minst femito olika bedömningsgrunder som tas upp av juryn som arbetar mycket seriöst och avlönat. Men deltagarna, de som är medlemmar med i de olika sambaschools och tävlar, är vanligt folk med vanliga jobb resten av året. En gigantisk folkrörelse är således vad det är.

Så började alltså min Rio-sejour; strandliv, samba, promenad i favelan, många samtal med vännerna och idag har jag trots försiktighetsåtgärder brännt mig rejält ute på en naturstrand en bra bit utanför Rio - Prainha: